Divotti, Birger Jarlsgatan 44

Inspektör Uggla, som har läst på högskolan, fick en nostalgiflashback idag när Roteln intog lunch på Divotti på Birger Jarlsgatan. Såsröran som omgav grundligt mjukkokade penne påminde honom om forna dagars snabbt ihopslängt pastagojs i studentskorridorsköket. Förutom glada minnen från svunna nudel-epoker följde med detta val också fördelen med en snabb servering: detta var alternativ nummer 1 på dagensrättlistan, varför anrättningen kunde levereras omgående.

Värre gick det då för andra delar av Roteln, vars Spaghetti Bolognese ställdes på bordet synnerligen sist, trots att den beställdes först. Just detta exemplifierar också det stora problemet på Divotti: de klarar inte den planering, organisation och logistik som måste fungera om man ska driva restaurang. Köket får en ljummen trea, och det kan vara OK - men problemet är att maten inte kommer, maten kommer bort, fel mat kommer. Unga damen i kassan verkar osäker på vad "Spaghetti Bolognese" är överhuvudtaget.

Ligan på Divotti skulle möjligen kunna köra färdiga subs och sallader, ungefär som Panini. Med varma rätter och en ganska lång à la carte-meny funkar det helt enkelt inte. Det är lite svårt att hitta ingången till Divotti, och det är lika bra det.

Albert & Jack's, Engelbrektsgatan 3

Roteln: "Eh, ursäkta, men det var faktiskt en sten i salladen med räkor som jag fick."
Albert & Jack's systerdotter: "Aha, ah, men det är bulgur och quinoa...."

Så? Så då ska det vara sten i maten?
Eller känns bulgor och quinoa som sten när man tuggar det?

Eller är bulgur och quinoa så härligt att man får acceptera nackdelen med stenarna?
Eller är det oundvikligt att stenar följer om man lagar med bulgur och quinoa?

Rotelns analysavdelning kämpar fortfarande med konsekvenslogik och förklaringsmodeller. Under tiden kan nån annan - förslagsvis bovar - gå och betala överpriser i New-York-wannabeinredning.

Välja burgare för nybörjare

OK, vi måste skaffa oss bättre vanor. Roteln halkade in på Vurma idag igen, en bra stund efter lunchrushen. Därmed var top-option på dagens-lunch-listan så klart slut. Vi satsade på ett av de stående korten, nämligen "ostburgare med pommes" för 129:-.

Det ska vi inte göra igen. Står man på Birger Jarlsgatan mellan Stureplan och Jarlaplan och vill ha burgare, då går man till Texas i Stureplansänden, eller till Saddle'n'Sabre i Jarlaplansänden.

Vurmas burgare var studsig, lätt bränd och innehöll hårda små smulor [läs: malda benbitar]. På Texas får man en god coleslaw i en liten skål bredvid - på Vurma fick man Santa Marias milda tacosalsa... Ketchupen var en löjlig no-name sort med dagissmak i röd mjukplastflaska.

God damn och Jesus Christ säger vi bara och rättar till sheriffstjärnan under servetten. Och till Vurma säger vi "Sluta burga!"

Nämnde vi förresten att burgarna på Texas kostar mellan 105 och 115?

Vurma - Birger Jarlsgatan 36 - revisited

Det finns maträtter som finns - och så finns det maträtter som bara är påhittade. Vissa maträtter är nya, andra är gamla, några är bortglömda.

I det svenska husmanskostköket finns som bekant hörnstenar så som fläsklägg, stekt strömming och ärtsoppa. I denna stora familj finns också rätter som inte är riktigt lika kända, men ändå har sin givna plats i husmanskostens Hall of Fame, exempelvis sjömansbiff och skomakarlåda (timmermanskorv platsar inte eftersom det är en charkuteriprodukt, inte en maträtt).

En legendarisk lunchsylta i Stockholms innerstad som ännu inte utsatts för något officiellt kontrollbesök av roteln är City Lejon på Holländargatan 8. City Lejon har gjort till sin alldeles egen sport att erbjuda maträtter som till sitt namn påminner starkt om traditionell husmanskost - men i själva verket inte finns. En sorts renommésnyltning i matlagningsvärden. De främsta exemplen är deras Jägarlåda och Snickarlåda.

Emellertid har roteln genom yttre spaning detekterat att denna sport verkar ha spridit sig. Restaurang Vurma på Birger Jarlsgatan 36 toppade idag sin dagens-meny med (håll i hatten) "Kycklingmakarlåda". Roteln känner av en viss humor i detta tilltag från Vurmas sida, och kan för övrigt också meddela att kycklinglådan smakade mycket bra. Dock får det oss att fundera över vilken huvudingrediens man har i skomakarlåda.

Vurma - Birger Jarlsgatan 36

Eftersom Rotelns chef är en i huvudsak cynisk och svårflörtad träbock kan man tänka sig att restaurangen Vurma skulle ha ett svårt startläge. Med väggarna målade i hare krishna-kulörer som turkos, orange och rosa i skojig kombination med hötorgsmålningar föreställande förföriska zigenerskor och tapeter med storblommigt rosenmönster känner sig Rotelchefen rent pensionsmässig.

Med facit i hand kan det dock konstateras att Vurma (som ligger i Kjellssons gamla lokal) levererar på matfronten. Vid fler tillfällen än bara det officiella inspektionsbesöket har Vurma serverat utmärkt tillagad, välsmakande rätter kompletterade med en fräsch salladsbuffé. Priset är 95 kronor, vilket är i det högre segmentet, men som man säger: hellre betala en krona för hallon är 50 öre för skit.

Vurma behöver bara se upp med en enda sak. Personalen har en otydlig stil där det är svårt att som gäst avgöra vem som är en prao-slacker och vem som är hovmästare. Det är svårt att inte tänka tanken att det är ett gäng kompisar som "leker restaurang" och helst inte vill ha så mycket besvär med gäster.

O'Learys - Regeringsgatan 113

Sportbarer är mycket speciella. Det är inte barer där man sportar (jämför bowlinghall med servering eller liknande). På en Sportbar sitter man och krökar medan man tittar på andra som sportar. På stora TV-skärmar. "Grabbar, kan vi byta bord, jag ser bara fem bildskärmar samtidigt".

O'Learys är en sportbar, som på vardagar erbjuder lunchrätter med klassiskt sylta-upplägg: ta en bricka, beställ vid bardisken, se killen i kassan lasta upp rätten du valt från rostfria kantiner på din tallrik, ta betalt (89 kronor), tappa upp en lättöl. Salladsbuffé med vitkål, morötter, konserverade ananasbitar, konserverade majskorn och diverse röror tillverkade av gårdagens meny.

Roteln spred riskerna och tog dels rårakor med fläsk och lingon, dels fläskpiccata med tomatsås och ris. Rårakan fascinerade, eftersom den inte innehåll ett spår av några rårivna potatisar, utan hade en gryn-svampig konsistens påminnande om mannagrynsgröt. Roteln konstaterade krasst att rårakan troligen anlänt till O'Learys i form av smet i en 20-litershink levererad av Martin Olsson storcash. Usch då.

Såväl fläskskivor och rårakor var i övrigt rikligt dekorerade med den typ svarta stekflagor som indikerar ett dåligt (eller icke alls) rengjort stekbord. Detta fick en av Rotelns inspektörer att omedelbart börja fippla med mobilen för att hitta numret till miljö & hälsa.

Fläskpiccatan å andra sidan kändes helt som den skulle - förutsatt att det varit en wienerschnitzel. Roteln känner sig tämligen övertygad om att även den så kallade piccatan kom nästan-färdig, panerad och allt. Kanske fryst tillsammans med 50 kompisar i en stor genomskinlig plastsäck. På etiketten stod det med största sannolikhet "schnitzel". Följde det med en instruktion till säcken stod det antagligen så här: "Servera med tomatsås och italiensk musik (kallas piccata), eller kapris och sardell (kallas wienerschnitzel).

Buco Nero - Roslagsgatan 4

Efter debaclet med den slutsålda piccatan gjorde Roteln återbesök, eftersom vi blev uppriktigt sugna på den carbonara som listades som alternativrätt efter dagens två huvudalternativ och sallader. Vi ankomsten gladde det oss att dörren var uppställd så att vi visste vart vi skulle gå in. Men, döm om vår förvåning då vi får höra att carbonaran är slut. Rätten med troligen högst marginal med tanke på råvarukostnaderna var underdimensionerad - inte bra business.

Nu ställdes Roteln inför två alternativ: svära och gå, eller bita ihop och ta något annat från menyn. Det blev något annat: två fall av sallad (halstrad tonfisk respektive kyckling), grillad kyckling med rostad potatis, samt pasta i tomatsås med mozzarella.

Pasta. Då rotelns medarbetare fick pastan på bordet noterades snabbt att pastan hade en form som liknade mycket tjockväggiga cannelloni, delade, utan fyllning. En vanlig matkniv rådde inte på att dela bitarna. Faktum är att delningsförsöket slutade i att en pastabit slipprade iväg i en båge och landade på såväl personer som saker. Roteln såg till att skaffa en second opinion inom Roteln, och pastan dömdes ut som ej färdigkokt. Efter lite handviftade kom en servitör och hämtade tallriken och meddelande efter dialog med chefen att en ny portion skulle komma inom kort.

Ny portion kom inom 10 minuter, rykande het - och i allt väsentligt i samma konsistens, med undantag för bitarna alldeles i mitten av tallriken. Elastisk och studsig. Inspektör Kycklingsallad sa att det mest av allt liknade calamares: bläckfiskringar. Detta med avseende på såväl färg och form som konsistens. Mycket skarpsynt och träffsäkert anser rotelchefen.

Efter en stund kom hovmästaren förbi och undrade om det var vi som hade haft klagomål på kökets förmåga. Jodå, det var vi. Pastan var liksom halvkokt. Dock lite bättre andra gången. Roteln fick då veta att detta var minsann färsk pasta, och om man kokar den för länge blir den alldeles för mjuk. Intressant. Nu var det i och för sig inte överkokt pasta som var vårt problem, utan underkokt. Roteln kände från start att hovmästarn och vi pratade förbi varandra. När vi kom hem gick vi dock genast till bokhyllan och slog upp "färsk pasta" i Nordisk Uppslagsbok. En ny värld öppnade sig för oss som tidigare trott att spaghetti värptes av Kungsörnen.

Buco Nero - third strike and you're out.